Senaste inläggen

Av newmama - 31 augusti 2010 23:19

Medans vi for till sjukhuset skrek jag som en gris. Tänk att du åker i liten ambulans och skriker för full hals.Igen folk kan tro att jag har blivit mördad.I alla fall var vi på väg till sjukhuset och det kändes som om det tog minst en hel timme men äntligen var vi där.Dem tog in mig direkt på rummet eftersom jag skrek väldigt högt. dem trodde nog att det var fel på barnet.

Flyttade över till sängen och träffade dom som skulle förlösa mig.Jag skrek fortfaran som en gris. Dem gav mig lustgas.Tro mig helt pltösligt är det din bästa vän och nåde den som försökte skilja den från dig. Det som jag kommer berätta nu är ifrån mia makens och mammas minnen från förlossningen. 

Dem undersökte mig för att se hur långt jag hade hunnit och jag var 7 cm öppen.


Av newmama - 31 augusti 2010 09:57

När vi hade kommit hem från läkaren så vilade åt vi lunch och sedan vilade jag på eftermiddan. Vid 16 bestämde jag och mamma att att gå in på stan  och köpa några glödlampor och mat.Det tar ungerfär 20 min in till centrum och på väg dit började jag få väldigt ont i ryggen. Mamma sa att det var värkarna som hade börjat.Naturligtvis trodde jag inte det för jag fick alltid värk efter alla promenader och all motion jag fick så jag tänkte inte så mycket på det.

På väg hem kom värkarna drygt var 10 min, så mamma ringde till maken och bad honom möta oss på vägen.Vi var inte långt från hemmet när han mötte oss och hon berättade att värkana hade börjat.Han trodde henne henne inte och vi gick hem.


När vi kom hem så började värken ge med sig och vi trodde att det var slut med det. Jag och mamma satt framför tv:n och pratade och vid 19 tiden började värkarna igen. Vi satt och tittade på maken för att se om han reagerade när vi sa att värkarna hade började men han trodde mig inte utan fortsatte sitta vid datorna med hörlurarna på. Vid 23-23.30 tog han av sig hörlurarna och frågade varför vi skrattade och vad vi pratade om och jag sa at värkarna hade verkligen börjat.Vi bestämde att Maken skulle vara uppe med mig dem 4 första timmarna och därefter skulle mamma ta över. Mamma sa att jag skulle veta när det var dags att fara till sjukhuset. Jag förstod inte vad hon menade då men när det var dags så förstod jag.

Jag gick igenom värkarna och det blev värre och värre. Jag började ta tid för att se hur långt det var mellan värkarna men jag räknade fel för jag trodde att det var 6-8 minuter mellan värkarna men jag räknade inte "minivärkarna".Det var egentligen 3-4 minuter.

Ohhh  herregud vad det gjorde ont.Jag hade världens värk i ryggen. Hur jag  försökte sitta eller ligga så gick det inte att hitta ett sätt att få värken att minska.Vid halv två så bad jag maken att hämta mamma.Jag vet inte vad det är men vid vissa stunder hur less och arg man är på sin mamma så vill man ha henne där när det verkligen gäller.hon kom och sa till maken att skulle lägga sig för hon visste inte hur lång tid han kunde sova. Jag tog mig genom värkarn och mamma började märka att det började närma sig. Hon frågade om jag ville fara tiull sjukhuset men jag sa nej för att jag ville inte att dem skulle skicka hem mig,så jag stod emot så mycket som möjligt. Jag började skrika vid varje värk så hon frågade igen om jag ville fara in på förlossningen. Jag gav med mig och vi ringde efter ambulansen.

Klockan är halv fyra mitt i natten och jag skriker som om jag håller på att bli mördad.Vi bor på åttonde våningen av tio. När vi ringer 112 så tycker dem att vi borde ringa taxi men dem säger att dem kommer ändå. Dem kommer upp och maken öppnar för dem.Dem hör mig skrika på väg intill vardags rummet och ser hur mycket värk jag har så,dem hjälper mig på sängen och bär ner mig till ambulansen.

Av newmama - 30 augusti 2010 19:10

Dåsa

Jag hade bokat in en tid för igångsättning. Äntligen skulle föda mitt barn.


Vi vaknade tidigt,tog med övernattningsväska och kaffe somm maken hade bryggt för att hålla honom och mamma vaken under förlossningen.Vi tog bussen härifrån halv nio och skulle byta till en annan och vara framme halv tio. När vi var framme ska skulle jag undersökas innan jag skulle igångsättas.Först mätte dem mina "värkar" för magen drogs ihop men det var inte så mycket.största siffran var 62.

Sedan undersöktes av läkaren.Han försökte skämta medd oss för få oss och slappna av medans han undersökte mig. Medan han undersökte hur bredd livmoderhalsen sa han att han tyckte att det var lättare att undersöka aafrikanska kvinnor för att vi var så avslappnade.Jag har undersökts av kvinnliga barnmorskor och dem har sagt att jag har varit spänd.Vilket jag naturligtvis alltid är.Men när han sa så tyckte jag att han gick för långt. I alla fall så var jag 2-3 cm bredd och han tyckte att vi kunde vänta 2 dagar till (tills på lördag) han gjorde nåt


Vad besvikna vi var.Vi var hemma innan 12 och maken och jag var deppiga för vi tänkte att barnet skulle aldrig komma utan igångsättning.


Gissa om vi hade fel!!!

Av newmama - 30 augusti 2010 19:01

Hej svejs.

Ja det var en tid sen jag bloggade.Det har varit flera månader sen jag var här.

I början hade jag inte tid men sen dess har jag glömt  mitt lösenoord.

Jag ska försöka berätta allt som har hänt sen sist.så ha tåla mod och jag hoppas att ni njuter av alla upptåg.

Av newmama - 13 april 2010 18:29

Nu har jag gett upp om att vänta.Jag har hoppat,skuttat,sprungit,Gjort allt möjligt och barnet har inte kommit.Nu har jag bokat tid för igångsättning så om jag inte har fått värkar innan tors så ska det sättas igång äntligen.


Nej,jag ser inte emot smärtan. Men det är realistisk att inse att man måste gå igenom smärtan för att föda fram barnet och det finns inget att göra åt.

Men tänk vilken fullpott till pris man får.Det måste vara värt smärtan.

Jag älskar mitt barn oerhört mycket och är medveten om hur mycket jag kommer att gå igenom. Men att äntligen få se honom.Att äntligen hålla i honom och kram och pussa honom.Det är värd allt.Det är det jag har längtat efter.Det är ALLT.

Av newmama - 6 april 2010 11:10

Fy tusan..... Varför tar det så lång tid?

Det har gått hela sex dagar övertiden och ungen klamrar sig fast i väggarna. Man går dag in och dag ut och sjukt nog längtar efter den där smärtan som sätter igång.Tänk er...från att vara rädd för födda och nu i stället längtar man. Om förlossningen skulle ta väskan och springa till sjukhuset. Glöm ambulans och taxi. Jag ska kuta hela vägen till sjukhuset. och ovan på allt så är jag förkyld. Jag har inte varit sjuk sen jag var gravid.Barnet har en otrolig immunförsvar som höll mig frisk.Det är nåt som jag har tyckt om.Innan graviditeten var jag förkyld minst en gång per termin och drabbades även av huvudvärk och magont.Så det här ärkanske tänken på att det är snart dags.Förhoppningsvis så kommer han ut snart.

Håll tummarna.

Av newmama - 31 mars 2010 13:01

Jaaa...... mycket har hänt.

Min mamma kom från england för att hjälpa till barnet.Maken och jag var nervör och städade som tokigt för att ha huset i ordning.Så mycket stress.Alla vet hur morsor kan vara.Dem ska kolla att allt är snyggt och städat.Nåja vi hade sparat ihop pengar för att köpa det som behövdes till barnet och hemmet.Maken och jag har precis flyttat till en ny stad så vi hade inte så mycket möbler.Hon kom i fredags och när vi kom hem visade hon hos kläderna som hon har köpt ill våran pojke.Oh herrregud tillräckligt för att räcka till 4 barn.och de var så söta.Jag har kläder som  räcker i ett helt år.Herregud jag behöver inte tänka på kläder i ett helt år.Och "medinciner" är det bästa sättet att beskriva vad hon hade med sig.Det var till kolik,när han får tänder,om han får gaser i magen m.m.det var så fint.Det var så många fina kläder och filtar,lakan.Allt var jättefint.Jag ska ta bilder när jag får min sån.


Vi har gått runt och planerat vad vi behöver. En byrå alla kläder en del tak lampor som vi inte hade,micro som gick sönder en tid tillbaka.Gardinstångar så vi kunde hänga upp gardiner.I förrigår åkte vi och köpte allt. Vi förvarnade maken om att vi skulle shoppa hela dan eftersom han kan vara ganska gnällig när det går åt mer än 3 timmar.Nåja han nickade och sade att han var införstådd på det hela.Hur fel hade han inte.efter 4 timmar blev han på dåligt humör som en liten pojke som inte orkade mer.DEt var både pinsamt och jobbigt men jag hade betonat för mamma hur han kunde vara som vi kom hem,bar upp allting och väntade poå en dag så vi kunde fixa allt.


Mamma och jag gick på stan för det var en del vi varr tvungen att fixa och maken fick stanna hemma och packa upp allt för att sätta upp det.Vi var intge i stan så länge.När vi kom hem hade min make packat upp vagnen som vi hade beställt och hämtat dagen före. Den var jättefin men han hade vänt liggdelen fel.Hur tänkte han egentligen? Så gulligt men lätt fixat.Hur som helst fikade vi när vi kom hem,fixade resten och strök kläderna till barnet och packade ner dem i byrån.Gjorde i ordning barnvagnen och packade lite mer i sjukhusväskan. nu är allting klart så det är bara att vänta.


Jag har knappt slappnat av och längtar efter en lugn stund.Lycka till med det så länge mamma är här alltid finns det nåt att göra.Vi har städat och nu ska vi ner på stan och fixa det sista sen kan ajg förhoppningsvis slappna.Och nu nämnde hon att vi måste tvätta fönstren.


OCh det är idag som beräknad förlossningsdag.Och han vill inte komma ut än.Hoppas att han inte tar 2 veckor.  HERREGUD!!!!!!


Av newmama - 24 mars 2010 21:30

OK.

Det är sista veckan innan beräknad förlossning och folk frågar.

"Du har inte skrivit något,har inte hört av dig eller ringt.", "Har du fått barnet än?" ,"Har du förvärkar?"

Jag är förstföderska. Jag vet inte hur det känns om jág har förvärkar. Jag antar att det är samma värk som upprepar sig ett antal gånger under en viss tid för att få en att tro att det är dags. Svaret är nej. Jag har inte förvärkar. Jag vet inte hur det känns men jag tror nog att jag skulle veta det om fick det. Allt om den graviditeten har jag lärt mig efter hand.


En annan sak som jag har insett men glömt tala om är hur mer lik en man är.Och det här är lite känsligt men jag rapar lika grovt som en man. För att inte nämna hur mycket gas som passerar andra hållet så att säga. Låt mig förklara. När man är liten lär föräldra en att säga "snälla","tack" och "ursäkta mig". Det är vett och etikett. Men min mamma gick lite längre. Hon hade ett talesätt.

"Behave like a lady and not like a baby". Det bruksar reta galfebern ur mig och jag protesterade med att uppföra mig som vanligt. Skita i reglerna. Jag är ingen lady och jag kommer inte gifta mig med någon prins eller hertig eller så, tänkte jag. Men saken är jag tog åt mig dem sakerna, tuggade med munnen stängd, satt med benen i kors, undvek att rapa och om det kom ut så bad jag om ursäkt,sa snälla och tack när det behövdes. Nu rapar jag. Speciellt efter teet.Och det är inte ett litet rap utan en sån som kan tävla med byggare m.m Men jag springeer fotfarande på toa när jag behöver lätta på gasen. Jag märkte tidigt att när jag försökte hålla mig så fick jag vansinnigt mycket ont i magen.


Jag försöker inte bryta ihop eller tjata på barnet att komma ut trots att det är olidligt att varje dag tänka närsomhelst, närsomhelst dag elleer natt kan det sätta igång. Det kan sätta ogånga och jag kan få panik och bli helt tom i bollen och glömma allt jag behöver göra. Jag kan skrika åt min make att ta mig till sjukhuset men han kan vara lika chokad som jag och inte veta vad han ska göra och dp är vi 2 dumidioter som springer runt i lägenheten och försöker få iordning saker och ting men gör ändå inget för allt är redan klart. Det jag behöver göra är att andas lugnt och stilla vänta tills värkarna är 3-5 minuters mellanrum och därefter ringa taxi för att ta mig/oss till sjukhuset. (Maken jobbar under dagarna).

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Augusti 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards