Medans vi for till sjukhuset skrek jag som en gris. Tänk att du åker i liten ambulans och skriker för full hals.Igen folk kan tro att jag har blivit mördad.I alla fall var vi på väg till sjukhuset och det kändes som om det tog minst en hel timme men äntligen var vi där.Dem tog in mig direkt på rummet eftersom jag skrek väldigt högt. dem trodde nog att det var fel på barnet.

Flyttade över till sängen och träffade dom som skulle förlösa mig.Jag skrek fortfaran som en gris. Dem gav mig lustgas.Tro mig helt pltösligt är det din bästa vän och nåde den som försökte skilja den från dig. Det som jag kommer berätta nu är ifrån mia makens och mammas minnen från förlossningen. 

Dem undersökte mig för att se hur långt jag hade hunnit och jag var 7 cm öppen.

När vi hade kommit hem från läkaren så vilade åt vi lunch och sedan vilade jag på eftermiddan. Vid 16 bestämde jag och mamma att att gå in på stan  och köpa några glödlampor och mat.Det tar ungerfär 20 min in till centrum och på väg dit började jag få väldigt ont i ryggen. Mamma sa att det var värkarna som hade börjat.Naturligtvis trodde jag inte det för jag fick alltid värk efter alla promenader och all motion jag fick så jag tänkte inte så mycket på det.

På väg hem kom värkarna drygt var 10 min, så mamma ringde till maken och bad honom möta oss på vägen.Vi var inte långt från hemmet när han mötte oss och hon berättade att värkana hade börjat.Han trodde henne henne inte och vi gick hem.

När vi kom hem så började värken ge med sig och vi trodde att det var slut med det. Jag och mamma satt framför tv:n och pratade och vid 19 tiden började värkarna igen. Vi satt och tittade på maken för att se om han reagerade när vi sa att värkarna hade började men han trodde mig inte utan fortsatte sitta vid datorna med hörlurarna på. Vid 23-23.30 tog han av sig hörlurarna och frågade varför vi skrattade och vad vi pratade om och jag sa at värkarna hade verkligen börjat.Vi bestämde att Maken skulle vara uppe med mig dem 4 första timmarna och därefter skulle mamma ta över. Mamma sa att jag skulle veta när det var dags att fara till sjukhuset. Jag förstod inte vad hon menade då men när det var dags så förstod jag.

Jag gick igenom värkarna och det blev värre och värre. Jag började ta tid för att se hur långt det var mellan värkarna men jag räknade fel för jag trodde att det var 6-8 minuter mellan värkarna men jag räknade inte "minivärkarna".Det var egentligen 3-4 minuter.

Ohhh  herregud vad det gjorde ont.Jag hade världens värk i ryggen. Hur jag  försökte sitta eller ligga så gick det inte att hitta ett sätt att få värken att minska.Vid halv två så bad jag maken att hämta mamma.Jag vet inte vad det är men vid vissa stunder hur less och arg man är på sin mamma så vill man ha henne där när det verkligen gäller.hon kom och sa till maken att skulle lägga sig för hon visste inte hur lång tid han kunde sova. Jag tog mig genom värkarn och mamma började märka att det började närma sig. Hon frågade om jag ville fara tiull sjukhuset men jag sa nej för att jag ville inte att dem skulle skicka hem mig,så jag stod emot så mycket som möjligt. Jag började skrika vid varje värk så hon frågade igen om jag ville fara in på förlossningen. Jag gav med mig och vi ringde efter ambulansen.

Klockan är halv fyra mitt i natten och jag skriker som om jag håller på att bli mördad.Vi bor på åttonde våningen av tio. När vi ringer 112 så tycker dem att vi borde ringa taxi men dem säger att dem kommer ändå. Dem kommer upp och maken öppnar för dem.Dem hör mig skrika på väg intill vardags rummet och ser hur mycket värk jag har så,dem hjälper mig på sängen och bär ner mig till ambulansen.

Dåsa

Jag hade bokat in en tid för igångsättning. Äntligen skulle föda mitt barn.

Vi vaknade tidigt,tog med övernattningsväska och kaffe somm maken hade bryggt för att hålla honom och mamma vaken under förlossningen.Vi tog bussen härifrån halv nio och skulle byta till en annan och vara framme halv tio. När vi var framme ska skulle jag undersökas innan jag skulle igångsättas.Först mätte dem mina "värkar" för magen drogs ihop men det var inte så mycket.största siffran var 62.

Sedan undersöktes av läkaren.Han försökte skämta medd oss för få oss och slappna av medans han undersökte mig. Medan han undersökte hur bredd livmoderhalsen sa han att han tyckte att det var lättare att undersöka aafrikanska kvinnor för att vi var så avslappnade.Jag har undersökts av kvinnliga barnmorskor och dem har sagt att jag har varit spänd.Vilket jag naturligtvis alltid är.Men när han sa så tyckte jag att han gick för långt. I alla fall så var jag 2-3 cm bredd och han tyckte att vi kunde vänta 2 dagar till (tills på lördag) han gjorde nåt

Vad besvikna vi var.Vi var hemma innan 12 och maken och jag var deppiga för vi tänkte att barnet skulle aldrig komma utan igångsättning.

Gissa om vi hade fel!!!

Hej svejs.

Ja det var en tid sen jag bloggade.Det har varit flera månader sen jag var här.

I början hade jag inte tid men sen dess har jag glömt  mitt lösenoord.

Jag ska försöka berätta allt som har hänt sen sist.så ha tåla mod och jag hoppas att ni njuter av alla upptåg.